tar mig upp från en snorvlande näsa och skrovlig röst. ska ta mig upp till övervåningen så att jag kan brygga mitt kaffe. göra mina dagliga rutiner. för så har det faktiskt blivit. vi gör det som vi är vana med och faller in i ett konstigt mönster. men ibland bryts det och alla blir för rädda för nya situationer och nya människor. men jag ser fram emot allt vad dagen kan erbjuda och inget är förbesämt.

ska ta tag i det som kan vara det svåraste. men jag brukar klara av det.