ingen vill vara sist. ingen vill känna sig övergiven. ganska så förståeligt och uppenbart att alla borde få känna samma de små tillfällen men som för vissa alltid. och de som föralltid känner så glömmer bort sig och tänker inte efter så som man borde. men det är lätt att inte stanna upp och känna efter vad man egentligen har. man har mer än vad man egentligen begär och ändå känner man sig aldrig riktigt helt nöjd. men det kanske inte är det man ska vara då. nöjd. man ska ha lite av allt så man kan smaka på kakan, för om du får allt serverat behöver du ändå aldrig få kämpa om någonting.

jag tänker för mycket ibland.